alskaralskarinte

Det vi hade var speciellt?
Jag önskar att det inte var såhär.
Har tänkt jätte mkt på det hela dagen.
Jag önskar att allt kunde varit normalt.
Att allt kunde vara som förr.
att vi kunde vara normala. och mer än allt önskar jag att jag kunde lita på dig och bara glömma allt.
Hur osams vi än är så önskar jag ändå att allt var annorlunda.
Jag önskar att det aldrig hänt, igen och igen och igen.
och jag vet att även fast jag saknar dig, oss och det roliga så skulle jag aldrig kunna gå tillbaka.
det känns fel att säga men i det stora hela har jag mått bättre under den här sista tiden.
Känslan att inte behöva undra om det är sant eller inte som han/hon säger.
den känslan är underbar.
att inte behöva analysera allt för att försöka få reda på vad i berättelsen om din helg var sant och vad som var påhittat eller överdrivet.
Jag saknar dock den personen jag trodde att du var när vi lärde känna varandra.
För 3 år sedan.
den personen jag trodde att du var och som jag så gärna ville att du skulle vara också.
Den personen man inte behövde tveka om sanningen, den personen man kunde berätta allt för, den man kunde lita mer på än någon annan, den personen man kunde skratta med, gråta med, slåss med, men ändå alltid veta att det vi har, har ingen annan, det vi har är speciellt, den vänskapen kommer vi aldrig hitta igen.
Den personen saknar jag mer än något annat just nu, men jag vet själv, den personen finns inte kvar i mina ögon, och den vänskapen, den speciella vänskapen är helt förlorad.
Och jag börjar undra om det alltid varit såhär under dom här tre åren, är det bara jag som varit blind?
Är det bara jag som vägrat inse hur det låg till, är det jag som förnekat det själv.
För jag ville så gärna tro dig, jag ville så gärna att det du sa var sant.

Jag har kommit över det där nu, och man kan minnas dom åren på två sätt.
Man kan minnas alla bråk, allt drama, allt skitsnack, alla hugg i ryggen från oss båda, alla rykten.
Men man kan även minnas all glädje, alla skratt, alla samtal, all kärlek, alla upplevelser, allt förtroende som trots allt bråk  fortfarande inte brutits helt från bådas sidor, alla tårar av lycka, alla tårar av sorg vi gemensamt delat.

jag tänker minnas dom här åren med glädje för det har trotts allt varit väldigt roliga och bra år.
men tänker även inte glömma det dåliga, för det var det som gjorde oss till oss.
och inte glöma det dåliga utan komma ihåg varför det bröts, varför den speciella vänskapen inte är kvar.
Och även om det är väldigt mycket drama just nu så känns det som att någon nära har gått bort.
Det är samma sorg på något sätt.
och så är det ju, om någon nära går bort så minns man ju fortfarande allting med personen och man saknar den men sakta men säkert lär man sig att leva utan den och man kommer över det.
man lär sig att acceptera det.
dom senaste veckorna har varit som en sorg period.
Jag har skrattat, gråtit, skrikit, förnekat, försökt att glömma.
men idag tror jag att jag insåg själv, det är över.
Vi är döda.
Men jag kommer aldrig att glömma.

Love, Therése